Neo-classical music

Christian Lanciai worked for 6 years as a church organist and 15 years as a piano teacher, but he has been composing since 1969. He has been handicapped by a partly disabled right hand, the thumb having once been broken and the middle finger mauled in a grass-mower, neither having ever been completely recovered, which of course has made any playing in public impossible, but he has been able to continue recording music at home. Although the recordings are rather primitive and marked by unavoidable joints and seams, there is nothing wrong with the music as such, and even Beethoven's deafness was no reason why his music should not be heard.

The first compositions from 1969 are crowned by the first ballade with an introduction, an exposition, an execution and a Coda. The second, his briefest, and the third ballade called "Spring", are from the beginning of 1970, while the seventh from 1972 is something of an autumn tempest ending in a major victory after having passed some massiveness of black keys and notes on the way. He has developed the Ballade form from Chopin, who with Schumann has had the deepest influence on him among piano composers, while all his music is tonal and founded on melody.

Neoklassisk musik

Christian Lanciai arbetade i 6 år som kyrkorganist och 15 år som pianolärare, men han har verkat som kompositör sedan 1969. Han lider av en delvis handikappad högerhand, då dess tumme en gång bröts i en cykelolycka och långfingret en sommar gick åt i en gräsklippare, varefter inget av dessa fingrar kunnat återställas helt, vilket naturligtvis omöjliggjort alla vidare publika framträdanden; men han har kunnat fortsätta göra inspelningar hemma. Fastän dessa inspelningar är ganska primitiva och märkta av skarvar är det inget fel på musiken som sådan, och inte ens Beethovens totala dövhet utgjorde något skäl till att dennes musik inte skulle få höras.

Hans första kompositioner från 1969 kröns av den första balladen med en introduktion, en exposition, en genomföring och en Coda. Den andra är hans kortaste, den tredje har han själv gett beteckningen "Våren" från början av 1970, medan den sjunde är något av en höststorm som dock leder till en seger i dur efter att ha passerat massiva kluster av svarta tangenter och notrabalder på vägen. Han har utvecklat balladformen från Chopin, som tillsammans med Schumann har haft det största inflytandet på honom bland pianokompositörer (med Schubert och Beethoven näst intill), medan all hans musik är klart tonal och fast melodiskt grundad.

with many thanks to Martin Bae for his technical assistance.

Ballad nr 4 är ett stycke arkitektur där musikbyggaren tydligt kämpat med formproblem, vilka resulterat i den första episka balladen med denna ocean av djupgående nästan Passacagliakaraktär — ett enda tema bär upp hela balladen men i ständigt andra former och draperingar, medan sekundära temata ger anledning till oändliga utvikningar och utsvävningar, för att dock alltid återgå till huvudtemat, som aldrig blir riktigt slutdiskuterat. Därför avbryts balladen tvärt efter en våldsam final, som för att sätta punkt för formproblemet att temat inte kan föra längre... Här är kompositörens speciella "sfumato"-teknik fullt utvecklad, med de ständigt i varandra flytande sordinerade oceandyningarna i basen illustrerande känslodjupet som överväldigande ram åt melodiernas spröda segel.

Den femte balladen är kortare men högre upptornande i dramatik och har kallats "Röda balladen" för sin karaktär av beslutsamt himlastormeri.

Den fjärde, kallad "Dödsballaden" då den huvudsakligen kom till under självmordsgrubblerier, var ursprungligen 70 minuter men kortades redan 1973 ner till 45. Den var ursprungligen nr 6, då de egentliga balladerna 4 och 5 skrotades fullständigt.

Den sjätte balladen, alltså ursprungligen nr 8, kom till sommaren 1972 och är närmast en Pastoral. Finalen skrotades som alltför pompös, varpå ett mera melankoliskt impromptu (nr 9 "Postludium") hängdes på i stället som antifinal.

Den åttonde (ursprungligen nr 10) arbetades på under tre år och delades liksom "Dödsballaden" upp i två delar, som är ganska olika, då under balladens tillkomst kompositörens omständigheter förändrades drastiskt, från ett skyddat liv i en villaidyll med mycket natur omkring till ett utsatt liv som fattig student i rivningslägenhet utan värme, där dock både denna rapsodiska ballads andra del och hela den stora 9-an (i tre delar, ursprungligen på 2 1/2 timme) komponerades under mycket svåra omständigheter i denna kalla etta med ner till åtta grader inomhus på vintern.

 "Sibelius hävdade att pianot inte kunde sjunga. Min ambition som pianokompositör blev att anta hans utlåtande som en utmaning och göra för pianot vad han gjorde för orkestern. Ett piano kan aldrig sjunga som en violin, det var väl det som Sibelius främst menade då han var mer violinist än pianist, men min pianomusik är i alla fall aldrig utan melodier."

"Vi som håller oss till den tonala musiken som kompositörer är så få, att vi riskerar att helt försvinna i den överväldigande syndafloden av samtidens oväsen i form av atonal musik, rockoväsen och vanligt buller, att vårt ansvar som förvaltare av tonaliteten och den rena musikaliteten just därför blir så mycket större och varför vi aldrig får sluta arbeta för den, liksom oaser i öknen som inte får försvinna."