Neo-classical
music
Christian Lanciai worked for 6 years as a
church organist and 15 years as a piano teacher, but he has been composing
since 1969. He has been handicapped by a partly disabled right hand, the thumb having
once been broken and the middle finger mauled in a grass-mower, neither having
ever been completely recovered, which of course has made any playing in public
impossible, but he has been able to continue recording music at home. Although
the recordings are rather primitive and marked by unavoidable joints and seams,
there is nothing wrong with the music as such, and even Beethoven's deafness
was no reason why his music should not be heard.
The first compositions from 1969 are
crowned by the first ballade with an introduction, an exposition, an execution
and a Coda. The second, his briefest, and the third ballade called
"Spring", are from the beginning of 1970, while the seventh from 1972
is something of an autumn tempest ending in a major victory after having passed
some massiveness of black keys and notes on the way. He has developed the
Ballade form from Chopin, who with Schumann has had the deepest influence on
him among piano composers, while all his music is tonal and founded on melody.
(Handel, Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann, Chopin,
Liszt, Rachmaninov and others.)
Neoklassisk
musik
Christian Lanciai arbetade i 6 år som
kyrkorganist och 15 år som pianolärare, men han har verkat som kompositör sedan
1969. Han lider av en delvis handikappad högerhand, då dess tumme en gång bröts
i en cykelolycka och långfingret en sommar gick åt i en gräsklippare, varefter
inget av dessa fingrar kunnat återställas helt, vilket naturligtvis
omöjliggjort alla vidare publika framträdanden; men han har kunnat fortsätta
göra inspelningar hemma. Fastän dessa inspelningar är ganska primitiva och
märkta av skarvar är det inget fel på musiken som sådan, och inte ens
Beethovens totala dövhet utgjorde något skäl till att dennes musik inte skulle
få höras.
Hans första kompositioner från 1969 kröns
av den första balladen med en introduktion, en exposition, en genomföring och
en Coda. Den andra är hans kortaste, den tredje har han själv gett beteckningen
"Våren" från början av 1970, medan den sjunde är något av en
höststorm som dock leder till en seger i dur efter att ha passerat massiva
kluster av svarta tangenter och notrabalder på vägen. Han har utvecklat
balladformen från Chopin, som tillsammans med Schumann har haft det största
inflytandet på honom bland pianokompositörer (med Schubert och Beethoven näst
intill), medan all hans musik är klart tonal och fast melodiskt grundad.
1969-71
1. Impromptu 2-3: Rondo; Csardas
2. Impromptu 4-5: Procession; Interlude
3. Impromptu 6: Introduction to Ballade 1
Ballade 1, parts
2-4 (re-recording)
1972
11. Impromptu 8 "The
Flying Dutchman"
1973-76
13. Ballade 8 part 1
"Rhapsody"
14. Ballade 8 part 2
"Rhapsody"
15. Ballade 9 part 1 ”Evangelium”
16. Ballade 9 part 2
”Passion”
17. Ballade 9 part 2
”Passion” continued
18. Ballade 9 part 3
”Messiah”
1977-78
19. Ballade 10 parts 1-3 ”Genesis”
20. Ballade 10 parts 4-5 ”Genesis”
21. Ballade 11 parts 1-5 ”Exodus”
22. Ballade 11 parts
6-14 ”Exodus”
1979-82
23. Ballade 12 parts 1-2
”Judges”
24. Ballade 12 part 3 –
Ballade 13 ”The Kings” part 1
(Ballade 13 begins at 47.53)
25. Ballade 13 ”The Kings” parts 2-3
26. Ballade 13 ”The Kings” parts
3-4
27. Ballade 13 ”The Kings” Finale
1982-87
28. Ballade 14 ”The Prophets” part 1
29. Ballade 14 ”The
Prophets” part 2
30. Ballade 14 ”The
Prophets” part 3
31. Ballade 15
”Skrifterna” del 1
32.
Ballade 15 ”Skrifterna” Finale + Coda
33. Ballade 16 ”Den stora högtiden” del
1
34.
Ballade 16 ”Den stora högtiden” del 2
35. Ballade 16 ”Den stora högtiden” del
3 med Passacaglia
1987-98
36.
Ballade 17 ”Hymnerna” del 1
37.
Ballade 17 ”The Hymns” part 2
38. Ballade 17 ”The Hymns” part 3
39.
Ballade 17 ”The Hymns” part 4
1998-
40.
Ballade 18 ”Unfinished” part 1
with many thanks to Håkan Forshult, Michael Thorèn and
Martin Bae
for their technical assistance.
Fortsatt beskrivning av musiken
Ballad nr 4 är ett stycke
arkitektur där musikbyggaren tydligt kämpat med formproblem, vilka resulterat i
den första episka balladen med denna ocean av djupgående nästan
Passacagliakaraktär — ett enda tema bär upp hela balladen men i ständigt andra
former och draperingar, medan sekundära temata ger anledning till oändliga
utvikningar och utsvävningar, för att dock alltid återgå till huvudtemat, som
aldrig blir riktigt slutdiskuterat. Därför avbryts balladen tvärt efter en
våldsam final, som för att sätta punkt för formproblemet att temat inte kan
föra längre... Här är kompositörens speciella "sfumato"-teknik fullt
utvecklad, med de ständigt i varandra flytande sordinerade oceandyningarna i
basen illustrerande känslodjupet som överväldigande ram åt melodiernas spröda
segel.
Den femte balladen är kortare men
högre upptornande i dramatik och har kallats "Röda balladen" för sin
karaktär av beslutsamt himlastormeri.
Den fjärde, kallad
"Dödsballaden" då den huvudsakligen kom till under
självmordsgrubblerier, var ursprungligen 70 minuter men kortades redan 1973 ner
till 45. Den var ursprungligen nr 6, då de egentliga balladerna 4 och 5
skrotades fullständigt.
Den sjätte balladen, alltså
ursprungligen nr 8, kom till sommaren 1972 och är närmast en Pastoral. Finalen
skrotades som alltför pompös, varpå ett mera melankoliskt impromptu (nr 9
"Postludium") hängdes på i stället som antifinal.
Den sjunde balladen, ursprungligen
kallad ”Till Finland”, mera känd som ”Stormen”, skildrar en stormkris med
förlösning, egentligen ett kulturfolks kamp för att överleva.
Den åttonde (ursprungligen nr 10)
arbetades på under tre år och delades liksom "Dödsballaden" upp i två
delar, som är ganska olika, då under balladens tillkomst kompositörens
omständigheter förändrades drastiskt, från ett skyddat liv i en villaidyll med
mycket natur omkring till ett utsatt liv som fattig student i rivningslägenhet
utan värme, där dock både denna rapsodiska ballads andra del och hela den stora
9-an (i tre delar, ursprungligen på 2 1/2 timme) komponerades under mycket
svåra omständigheter i denna kalla etta med ner till åtta grader inomhus på
vintern.
Ballade nr 9, kallad
”Passionsballaden”, bar ursprungligen titeln ”Jesu liv” och är uppdelad i tre
delar: ”Evangelium”, ”Passionen” och ”Messias”, där dock den andra delen är
dominerande i sin passionerade upprördhet med kulmination dessutom, första
delen är mera lyriskt berättande, i stort sett alla episoderna ur Jesu
verksamhet finns illustrerade i denna musik, medan den tredje delen, som
skildrar efterspelet till korsfästelsen, är mera en enklare avslutning.
Ballade nr 10 går tillbaka till
”I begynnelsen” av Bibeln och illustrerar den Första Mosebokens episka och
dramatiska skeenden i fem delar: Skapelsen, Paradiset, Syndafallet med
syndafloden, Abraham och Isak, Jakob och Josef uppfyller fjärde delen, och den
avslutande delen avrundar det hela.
Ballade 11 ”Exodus” eller ”Moses”
skildrar de återstående Moseböckernas dramatiska saga i fjorton avsnitt med
Josua som final:
1. Israel i Egypten, 2. Israels
betryck, 3. Moses, 4. Moses i öknen, 5. Moses och Sippora, 6. Exodus, 7. Röda
Havet, 8. I öknen, 9. Sinai, 10. Lagen, 11. Israels krig, 12. Moses död, 13.
Det förlovade landet, 14. Josua
Ballade nr 12 behandlar Domarna
med anarki som dominerande tema: ”På den tiden rådde ingen lag och ordning i
landet, utan var och en gjorde som han ville,” med tyngdpunkter på
Jeftaepisoden (en vals i andra delen) och en stor final, som leder direkt över
i Ballade nr 13 ”Konungarna” i fyra delar samt en finalsats: 1. David, 2.
Konung David, 3. Salomo, 4. Konungarna, 5. Final.
Ballade nr 14 är mera
introspektiv och heter ”Profeterna” och behandlar den senare mörkare tiden i
Israels historia, i tre delar, utan program, med stor final.
Ballad nr 15 ”Skrifterna” är ännu
mera introspektiv och inleds med en fortsättning på de katolska hymner som
redan använts i stor utsträckning i de mera meditativa delarna av ballad 14.
Huvuddelen av balladen avslutas med ett filmmusikpotpurri, ett Adagio leder
över till finalen, som inleder nästa CD. Efter finalen inleds en mycket lång
Coda.
Ballad 16 heter ”Den stora
högtiden” och inleds med musik ur de stora judiska högtiderna kring nyår (Rosh
Hashana) och Försoningsdagen (Yom Kippur), för att sedan slå an en mera
allvarlig ton i övergången till huvuddelen av balladen, vars huvudtema sedan
ständigt utvecklas vidare under den monumentala balladens gång. Den tredje delen domineras av norska fjällstrapatser,
den fjärde blir mjukare, ett potpurri nordiska och andra folkmelodier bildar en
övergång till den avslutande delen, som kröns av en omfattande Passacaglia.
Ballad 17 heter ”Hymnerna” och
inleds med välkända nordiska julhymner. Under balladens fortsatta gång
återkommer fler hymner av varierande slag, medan den stora finalen är en ”Hymn
to Tibet” inspirerad av Himalaya främst efter första resan till Tibet 1993.
Ballad 18 är tills vidare
ofullbordad, och här presenteras bara den inledande delen.
"Sibelius
hävdade att pianot inte kunde sjunga. Min ambition som pianokompositör blev att
anta hans utlåtande som en utmaning och göra för pianot vad han gjorde för
orkestern. Ett piano kan aldrig sjunga som en violin, det var väl det som
Sibelius främst menade då han var mer violinist än pianist, men min pianomusik
är i alla fall aldrig utan melodier."
"Vi som håller oss
till den tonala musiken som kompositörer är så få, att vi riskerar att helt
försvinna i den överväldigande syndafloden av samtidens oväsen i form av atonal
musik, rockoväsen och vanligt buller, att vårt ansvar som förvaltare av
tonaliteten och den rena musikaliteten just därför blir så mycket större och
varför vi aldrig får sluta arbeta för den, liksom oaser i öknen som inte får
försvinna."
Ur redigeringsarbetet
”Det hör till saken, att mina
tolkningar är ytterst o-ortodoxa, särskilt när det gäller Beethoven...
Naturligtvis förekommer det oegentligheter, och ganska ofta, som väl starka
kryddor ibland, men egentligen kan bara proffsen urskilja dem - och ibland
skratta sig fördärvade på kuppen...”
”… I ballad 5 till exempel är
svajet förfärligt, men i dess avslutning är det plötsligt helt försvunnet. Hela
ballad 6 klarar sig, och i ballad 7 möter vi ett helt annat problem som ingen
kan åtgärda: instrumentets skallringar, som uppträder vid för hårt tryck i
tonanstormningarna. Detta är naturligtvis helt naturligt - och tyvärr
ofrånkomligt, när man blir för ivrig.
Några filer i CD4 måste vi hitta
alternativa bättre inspelningar av, och även ballad 5 i CD5. Det skall bli
mycket intressant att se hur dessa problem (eller andra, nya?) gestaltar sig i
fortsättningen. Jag är rädd att de flesta problemen kan härledas till min egen
ofullkomliga tekniska apparatur, vilka problem möjligen uppförstorats vid
överföringen; men när överföringarna gjordes hos Håkan hörde jag inte något
påtagligt svaj. Det som alla dessa problem tycks ha gemensamt är den totala
nyckfullheten - de uppträder, beter sig helt oberäkneligt, och försvinner
spårlöst...
Det var för tre år sedan jag
inledde projektet med överföringar av kassettinspelningar till CD med en ung
teknisk norrmans hjälp. Meningen var att göra all min musik tillgänglig på
nätet. Vi kom inte längre än till ballad 8, då han plötsligt gifte sig och fick
barn och fick alltför mycket annat för sig. De inspelningarna finns kvar på
nätet i mp3.
Meningen var nu att vi med din
och Håkans hjälp äntligen skulle kunna genomföra projektet. Samtidigt var det
min mening att kunna kopiera skivor till "närmast sörjande", ex. familjen,
och kunna distribuera till eventuella intresserade och framför allt ha musiken
tillgänglig på nätet, så okommersiellt som möjligt…”
”Tyvärr finns alla de problem som
vållat oss bekymmer även på originalbanden: det analoga distet,
strömkantringarna, svajet som kommer och går, kanalinstabiliteten och de
plötsliga klangförändringarna, så jag är rädd att Håkan är oskyldig till allt
utom till de tunna dattbanden, medan det är min apparatur som är gammal.
Dock har jag hittat ett och annat
som kan hjälpa oss: en bättre inspelning (från 2003) av femman med enhetlig
klangfärg och kanalstabilitet hela vägen, också av de tidigaste styckena, och
hittar vi det ena så hittar vi väl också det andra.
Mysteriet varifrån felen kommer
beror väl i viss mån på var i banden musiken spelats in, om det varit i början,
slutet eller mitten på bandet, (i regel har inspelningarna blivit bäst i början
och sämst i slutet,) temperaturförhållanden, värme och kyla, om bandspelarna
varit inaktiva länge eller gått på högvarv länge, osv.
Det största problemet upplever
jag att svajet är, det nyckfullaste av allt, då det uppträder plötsligt och
försvinner plötsligt utan orsak. Vi kan inte eliminera allt svaj. Därför måste
vi kompromissa och ha en viss toleransnivå. När det inte går att få perfekt
gäller det att nöja sig med det som kommer närmast. Vi får helt enkelt göra så
gott vi kan, och bättre kan vi inte göra. Den absoluta perfektionen är alltid
en omöjlighet.”
”Kanske jag är för kritisk,
när jag lyssnar på min egen musik hör jag ju bara alla felen och de oegentliga
bi-ljuden, allt det som "stör" musiken som den borde vara, medan jag
missar själva musiken, och så gör ju inte en vanlig lyssnare. Men det är kanske
bara bra att jag är överkritisk. I princip skulle jag vilja göra om alltihopa,
då ingenting är helt tillfredsställande, men det är ju omöjligt nu. Vi får nöja
oss med att göra så gott vi kan med vad vi har, så får vi se om jag någonsin
kan göra det bättre. Problemet är åldrandet – man blir långsammare,
koncentrationen försämras, den erforderliga synskärpan vid notläsning blir bara
sämre hela tiden, och fingrarna rostar och stelnar ohjälpligt mer och mer för
varje år. Jag kommer till exempel
aldrig mer att kunna spela Chopins hela ballad nr 4. Det här projektet handlar
lite grann om att rädda vad som räddas kan, då tills vidare ingen annan kan
spela min musik.”
”Ett sådant här projekt, där det
faktiskt gäller att rädda och bevara unik neoklassisk musik som annars bara
skulle försvinna, borde egentligen finansieras genom stipendier, men jag kan
ingenting om sådant och vet inte alls hur man gör.”
”Mitt största problem med
mikrofonen har alltid varit att få den att låta bli att 'brumma', alltså det
där helvetet med summerton som uppstår framför allt vid glappkontakt. Många
gånger var jag hågad att ge upp allt vad inspelningar heter för detta envetet
helvetiska problems skull. Man skymtar fortfarande några fragment av det i
vissa av inspelningarna som kommit med på CD, men lyckligtvis bara 'hotar' det.”
”Jag vet inte alls hur jag kommer
att göra i framtiden. Jag kommer nog att vilja fortsätta komponera och göra
inspelningar, men händerna blir bara sämre, och jag blir bara latare. Det var
inte roligt att hålla på längre när händerna ställde till med problem med
inflexibilitet, så att det ständigt krävdes mer och mer arbete bara för att
hålla dem i form, och i takt med det blev komponerandet mindre och mindre. Vi
får se. Ingenting är än så länge definitivt.”
From the correspondence with
classicalconnect.com:
”I am quite sure that the
majority of your listeners would not find my recordings satisfying, least of
all myself. The answer to your question is, as they say ironically here in
Sweden, "the closest kin in mourning", not expecting any large audience
at all. I searched the web for a place to house my recordings and first of all
stumbled on you after having found Youtube and Myspace most unsatisfactory.
There seemed to be no difficulty with your site, so I made a go for it, to try
it out. I am sorry if this caused some inconvenience. The main motive for
publishing them at all was to have them available to whomever would find at
least some curiosity's worth about them. I know especially the Beethoven
recordings to be extremely unorthodox, as you see I prefer Beethoven's own
original second movement in the "Waldstein" which he was persuaded to
leave out since it was considered too long - the only instance in his life when
he strangely enough complied with such a request. The second movement that he
was made to replace it with I was never happy with, so I used another
introduction to the last movement. That's only one of the gross unorthodoxies
about my Beethoven renderings.
The recordings were made at home
on an old grand piano from the beginning of the 20th century, the same kind of
instrument that was Wilhelm Peterson-Berger's, with a single microphopne on
cassette tape recorders. These have now been transferred to CDs, which I don't
intend to make any publicity of, merely to have them available to a limited demand,
since I hate administrative work and want to go on working with more important
matters.
I will upload no more classical
piano recordings, unless I make new ones, which hardly is likely since my
problems with my hands are not getting better. ”